Kristina är den kvinnliga formen av latinets Christianus som betyder ”kristen”. Ordet går tillbaka på grekiskans Christos, ”den smorde”. Namnet betyder alltså ungefär ”den kristna”.
Namnet spred sig i Europa med berättelserna om Sankta Kristina, en martyr från 200-talet. Till Sverige kom det under medeltiden och fastnade snabbt i kungahuset. Flera svenska drottningar och prinsessor har hetat Kristina.
Den mest kända är drottning Kristina. Hon blev drottning som sexåring 1632, när hennes far stupade i trettioåriga kriget, och styrde själv från 1644. År 1654 lämnade hon tronen, konverterade till katolicismen och flyttade till Rom, där hon levde resten av livet.
Kristina hör till de vanligaste kvinnonamnen i Sverige genom tiderna. På 1600- och 1700-talen var det ett av de allra vanligaste dopnamnen i landet, och räknar man båda stavningarna Kristina och Christina bär över hundratusen svenska kvinnor namnet i dag. Flest är födda på 1940-, 50- och 60-talen. Bland nyfödda är det numera ovanligt som tilltalsnamn, men det lever vidare som andranamn.
Namnet har en stor familj. Kerstin är en gammal svensk form, Kristin och Kristine är vanliga i Norge och Kirsten i Danmark. Finska formen är Kristiina, ofta med smeknamnet Kirsi. Kortformerna Stina och Tina har blivit egna namn, och vanliga svenska smeknamn är Kicki och Kia. Utomlands är Christina och Christine de vanliga formerna.
I litteraturen är Kristina från Duvemåla en av huvudpersonerna i Vilhelm Mobergs romaner om utvandrarna till Amerika. Berättelsen blev musikal 1995 och hör till de mest spelade svenska musikalerna.
Kristinehamn i Värmland och Kristinestad i Finland har fått sina namn efter drottning Kristina.
