Tula är ett kort klingande namn med rötter i flera kulturer. I Sverige bär det på ett gammalt dialektalt ord, ”tula”, som i delar av Uppland och Hälsingland betydde att vara öm och kärleksfull mot barn. Det gör Tula till ett namn med en nordisk klang, även om det sällan räknas bland de typiska svenska fornnamnen.
I Finland är varianten Tuula, som uttalas ”Tola”, betydligt vanligare och räknas som ett självständigt finskt namn. Det nådde sin folkliga höjdpunkt under 1950- och 1960-talen och bars av tusentals finska flickor. I Sverige förekommer Tula ibland som kortform av äldre nordiska namn som Gertrud och Astrid, utan att det fått fäste som ett vanligt smeknamn.
I Grekland används Τούλα, uttalat Tula, som smeknamn kopplat till flera namnvarianter. Det är den formen som fått störst internationell spridning i populärkulturen. I filmen ”My Big Fat Greek Wedding” från 2002 bär huvudpersonen precis det namnet. Filmen, skriven av och med Nia Vardalos, var en stor bioframgång och förde ut det grekiska namnets uttal och stavning till en bred internationell publik.
Tula är dessutom ett geografiskt namn på flera håll. Den ryska staden Tula, söder om Moskva, är känd för sina traditionella samovarer och för pepparkakan tulski pryanik, med anor från 1700-talet. Tula i den mexikanska delstaten Hidalgo var en gång centrum för Toltekernas rike och ett av de viktigaste politiska centra i Mesoamerika under 900-1100-talen.
I Sverige bär knappt 300 personer Tula som tilltalsnamn. Internationellt förekommer det i både Norden, Sydeuropa och Indien.
