Sol är ett namn med rötter i både latinets ”sol” (solen) och den fornnordiska gudinnan Sol, som i den nordiska mytologin körde solens vagn över himlen. Namnets innebörd är enkelt och direkt: solen, solstrålen, sommarens ljusaste symbol.
Den fornnordiska mytologin personifierade solen som en gudinna, Sol (ibland kallad Sunna), som körde sin vagn förspänd med två hästar. Bakom henne jagade vargen Sköll, och vid Ragnarök skulle Sköll hinna upp och sluka henne. Månen personifierades i sin tur som hennes bror Måne. Det är anmärkningsvärt: i de flesta europeiska mytologier är solen manlig och månen kvinnlig, men i nordisk mytologi gäller det omvända.
Latinets sol gav upphov till det sena romarrikets solkult Sol Invictus (den obesegrade solen), en officiell statsreligion som kejsar Aurelianus instiftade 274 e.Kr. Kulten var en av de sista stora hedniska religionerna i romarriket innan kristendomen blev statsreligion under 300-talet.
Som förnamn förekommer Sol i Sverige och hela Norden. Det ingår som ett namnled i ett antal nordiska sammansatta namn: Solveig (Sol + veig = solen som styrka), Solbritt och Solvår. Sol som självständigt förnamn har ökat i popularitet i Sverige sedan 1980-talet. Internationellt används Sol i spansk- och portugisisktalande länder som ett förnamn med samma solbetydelse, och det förekommer i hela Latinamerika.
I Sverige bär ett par tusen personer Sol som tilltalsnamn, och det förekommer som ett av de mer ovanliga men igenkännbara namnen i den svenska namnstatistiken.
