Finn har två olika ursprung. I Norden kommer namnet från fornnordiskans Finnr. Det var ordet för same, och det användes både som namn och som tillnamn. På Irland finns i stället Fionn, som betyder ljus och blond. Det uttalas ungefär finn.
Det nordiska Finn är gammalt. Namnet står på runstenar och finns i islänningasagorna. Under 1900-talet var det vanligast i Norge och Danmark. Där låg det högt bland pojknamnen fram till 1960-talet. I Sverige har det aldrig varit lika vanligt, men det ökar sedan millennieskiftet.
I Skåne lever namnet kvar i en gammal sägen. Jätten Finn byggde Lunds domkyrka åt Sankt Lars. Som betalning ville han ha solen och månen. I kryptan under kyrkan står en stenfigur som håller om en pelare. Den kallas Finn kämpe. Figuren är från 1100-talet, men sägnen kom långt senare.
På Irland är Fionn mac Cumhaill hjälte i en hel rad sagor. Han beskrivs som jägare och krigare med magiska krafter.
Finn är också populärt i Tyskland och Nederländerna. Där har det legat högt bland pojknamnen under 2000-talet. Stavningen Fynn används också.
