Viking som förnamn har rötter i det fornnordiska som ligger bakom dagens ord viking. Det för tankarna till vikingatiden, ungefär 800 till 1100 e.Kr., då skandinavier reste med skepp som krigare, handelsmän och bosättare längs Europas kuster och längre bort. Hur själva ordet bildades diskuteras fortfarande bland språkforskare, men som namn signalerar det tydligt nordisk historia.
Som förnamn är Viking ovanligt men förekommande i Sverige och Norge. Det tillhör kategorin historiskt-nationalromantiska namn som fick en viss uppmärksamhet under 1800- och tidigt 1900-tal i samband med ett ökat intresse för fornnordisk historia och kultur. I dag väljer ett litet antal föräldrar det som ett utpräglat nordiskt och ålderdomligt alternativ.
Viking förekommer också som efternamn i Sverige, men det hör till de ovanligare. I namnstatistik brukar det röra sig om några hundra bärare, långt från de vanligaste svenska efternamnen.
