Hulda kommer från fornnordiskans huld, som betyder både ”nådig” och ”dold”. De två betydelserna hör ihop: den som är huld håller sin hand över någon i det fördolda. Samma ord ligger bakom huldran, skogsväsendet i svensk och norsk folktro som lockar kolare och jägare djupare in i skogen.
Ett annat spår går till tyskan. Där hette en kvinnogestalt i gammal folktro Holda eller Hulda, och hon vakade över spinnrocken och hushållet. Ett tredje spår går till hebreiskan. I Andra Kungaboken uppträder profetissan Hulda. Kung Josia skickade bud till henne när man hittat lagboken i templet i Jerusalem. Hennes namn betyder ”vessla” eller ”mullvad”, och två portar i södra muren kring Tempelberget bär hennes namn än i dag.
I Norden blev Hulda vanligt under 1800-talets senare hälft, när nordiska namn kom på modet. I Sverige låg toppen kring 1890. Flera tusen kvinnor bär namnet, de flesta födda före 1920. De senaste tio åren har namnet börjat användas igen, och några hundra svenska flickor har fått det sedan 2010.
På Island har Hulda hållit sig kvar hela tiden och hör till landets vanligare kvinnonamn. Den isländska skaldinnan Hulda var verksam under första halvan av 1900-talet. Hon vann tävlingen om en högtidsdikt när Island blev republik 1944, och hennes text sjungs fortfarande vid isländska nationaldagar.
Formerna skiftar mellan språken. Hebreiskan har Huldah, tyskan Holda och Hulde. Danskan använde länge stavningen Hulde, och i danska och svenska visor lever adjektivet huld kvar med betydelsen trogen.
Huldran beskrivs i svensk folktro som vacker framifrån och ihålig som ett tråg bakifrån. I norska sägner har hon en kosvans. Berättelserna varnade barn för att gå vilse och kolare för att somna vid milan. Nordiska folkminnesarkiv rymmer tusentals uppteckningar om henne.
