Lilian har två spår bakåt. Det ena går till latinets lilium, ”lilja”. Kyrkan använde blomman som tecken för renhet, och konstnärer målade den vid jungfru Marias sida. Det andra spåret går till Elisabet. På engelska fick det namnet smekformerna Lily och Lillian redan på 1500-talet. Elisabet kommer från hebreiskan och betyder ungefär ”Gud är min ed”.
Formen med två l, Lillian, hör hemma i engelskan. Franskan har Liliane, italienskan och spanskan Liliana, ungerskan Liliána. Serbiskan och kroatiskan har Ljiljana, som kommer direkt från ordet för lilja. I Sverige vann stavningen Lilian med ett l, och många använder kortformerna Lill och Lilly.
Namnet kom till Norden i början av 1900-talet, när engelska namn började dyka upp i svenska familjer. Genombrottet kom på 1930- och 1940-talen, med en topp kring 1945. Drygt 10 000 svenska kvinnor heter Lilian i dag. De allra flesta föddes mellan 1935 och 1960. Bland nyfödda flickor är namnet numera sällsynt, medan den längre formen Liliana används av några familjer om året. Norge och Danmark följde samma kurva som Sverige.
I Storbritannien var Lillian ett av de tio vanligaste flicknamnen kring 1900 och användes flitigt in på 1930-talet. De senaste tio åren har brittiska föräldrar plockat fram namnet igen, tillsammans med andra namn från sekelskiftet.
Den mest kända bäraren i Sverige är prinsessan Lilian. Hon föddes som Lillian May Davies i Swansea i Wales 1915 och arbetade i London under andra världskriget. Där träffade hon prins Bertil 1943. Paret gifte sig först 1976, sedan Bertils roll i tronföljden ändrats. Hon fick då titeln prinsessa Lilian, hertiginna av Halland, och paret bodde på Villa Solbacken i Stockholm. Hon blev en av kungahusets mest omtyckta medlemmar och dog 2013, 97 år gammal.
