Anina är en smekform av Anna. Grundnamnet går tillbaka på hebreiskans Channa, som betyder ”nåd” eller ”den benådade”. I Gamla testamentet heter profeten Samuels mor så. Genom grekiskan och latinet blev Channa till Anna, en av de former som spred sig över hela kristenheten.
Ändelsen ina kommer från latinet och gör namnet till en förminskningsform, ungefär ”lilla Anna”. I Italien skriver man Annina med dubbelt n. Formen med ett n hör hemma i rätoromanskan i sydöstra Schweiz och i tyskspråkiga områden. Släktingar i Norden är danska och norska Anine. Hit hör också Anita, Annika och Annelie, som alla vuxit fram ur samma grundnamn.
Anna fick sin plats i kyrkan som Marias mor. Hon nämns inte i Bibeln utan i en tidig kristen skrift från 100-talet, men kulten blev stark under medeltiden. I svenska landsortskyrkor står fortfarande träskulpturer av Anna själv tredje, där Anna håller både Maria och Jesusbarnet i famnen.
Namn med ändelsen ”ina” var på modet i Sverige under 1800-talet. Karolina, Josefina och Albertina fyllde kyrkböckerna. Anina följde aldrig med i den vågen och har hela tiden hört till de sällsynta. Ett par hundra svenska kvinnor bär namnet i dag, och några enstaka flickor får det varje år. I Schweiz och Tyskland är namnet betydligt vanligare, och i Norge används Anine av ett par hundra kvinnor.
