Anita är den spanska smekformen av Ana. Ändelsen ita används i spanskan för att göra ord mindre och varmare, ungefär som svenskans lilla. Anita betyder alltså ”lilla Anna”. Grundnamnet kommer från hebreiskans Channa, ”nåd” eller ”den benådade”.
Länge stannade formen inom spanskan och portugisiskan som ett tilltalsnamn i familjen. Under 1800-talet började den användas som dopnamn, först i Spanien och Latinamerika, sedan i Italien. Vid sekelskiftet 1900 vandrade Anita norrut genom romaner och operetter. På 1920-talet dök namnet upp i tyska och skandinaviska dopböcker.
I Sverige blev namnet populärt under andra världskriget. Toppen låg mellan 1945 och 1955. Då tillhörde namnet de tio vanligaste flicknamnen i landet. Nästan 40 000 svenska kvinnor heter Anita i dag, och de allra flesta föddes mellan 1940 och 1965. Bland nyfödda flickor är namnet numera ovanligt, med bara enstaka fall om året. Norge och Danmark följde samma kurva, medan Finland fick sin topp något senare.
I svensk folkbokföring står Anita ofta tillsammans med ett andra förnamn. Kombinationer som Anita Maria och Anita Elisabeth fyllde dopböckerna på 1950-talet. Efter 1965 sjönk bruket snabbt, och sedan 1990-talet har namnet i praktiken lämnat listorna över nyfödda i hela Norden. I Spanien används formen fortfarande som tilltalsnamn på kvinnor som döpts till Ana.
Anita Ekberg, född i Malmö 1931, blev en av de mest omtalade svenskarna utomlands. Hennes scen i Fontana di Trevi i den italienska filmen La dolce vita från 1960 hör till filmhistoriens mest citerade bilder. Turister i Rom söker sig än i dag till fontänen för samma vy.
