Elna är en nordisk kortform av Helena, som kommer från det grekiska Helene. Namnet brukar kopplas till det grekiska ordet för fackla eller solens ljus, och betydelsen anges oftast som ”den lysande” eller ”den strålande”. Elna hör till samma stora namnfamilj som Helena, Elin, Elena och Lena.
Helena var ett av de mest spridda kvinnonamnen i det kristna Europa, mycket tack vare den heliga Helena, mor till den romerske kejsaren Konstantin. I Norden uppstod en rad kortformer av namnet, och Elna blev en av de former som fick starkast fäste i södra Sverige och Danmark.
Elna har en lång historia som ett typiskt skånskt och sydsvenskt namn. Det var vanligt bland kvinnor på den skånska landsbygden under 1800-talet och början av 1900-talet och dyker ofta upp i kyrkböcker och husförhörslängder från regionen. Familjerna förde namnet vidare, och det blev nära förknippat med sydsvensk tradition.
Under 1900-talets senare del blev Elna ovanligt bland nyfödda, och namnet förknippas i dag framför allt med äldre generationer. Liksom flera andra gamla nordiska kvinnonamn har det fått ett visst nytt intresse under 2000-talet, i takt med att korta och ålderdomliga namn kommit tillbaka.
Elna finns också i dansk och norsk namngivning, och i Danmark har formen funnits sedan medeltiden. I Sverige bär några tusen kvinnor namnet i dag, de flesta födda under första halvan av 1900-talet. Stavningen är densamma i hela Norden, och uttalet följer det korta nordiska mönstret.
